Dags att knyta ihop säcken

Nu är alla seminarium och föreläsningar avklarade och alla uppgifter är inlämnade. Det enda som egentligen återstår är att knyta ihop säcken här på bloggen.

 

 

 

Under veckans föreläsning har Carina uppmärksammat oss om dyslexi vilket var mycket lärorikt. Hon pratade också om vad man kan förvänta sig av barnens utveckling i vissa åldrar och hur det kan se ut beroende på om man har läs- och skrivsvårigheter eller inte. Allt som allt kan jag tycka att detta varit en mycket matnyttig kurs, jag har lärt mig så otroligt mycket om barns läs- och skrivutveckling. Att läsa och skriva går hand i hand, metoder att lära sig skriva, teorier om skrivutveckling, verktyg för att analysera och mycket mer. Det har varit kort men väldigt intensivt! På ett bra sätt.

 

Under gårdagens seminarium, det sista för kursen, fick vi se tillbaka på kursens första vecka när vi utförde en textanalys av oss själva som unga skrivare. Sedan fick vi svara på hur vår analysförmåga förändrats. Många talade om den bredden man fått under denna kurs, insikten om att det finns så mycket mer att kolla på i en text än bara t.ex. hur många stavfel man hade då. Till och börja med behöver man fråga sig vad syftet med analysen är, vad är det jag vill veta när jag tittar på denna text? Är det meningsbyggnad, skapande skrivning, elevens intresse eller något annat jag vill ha reda på?  

 

Det kändes verkligen som att vi fick knyta ihop säcken när Carina band ihop vår sista kursvecka med kursvecka #1. Nu ser jag fram emot vecka 10, då ska vi upp till Falun och ha campusdagar. Dels ska vi diskutera vår fältdag men vi ska även diskutera hur vi tycker att det har varit att dokumentera sitt lärande på detta sätt. Spännande, det ser jag fram emot!

 

 

 

 

Ta hand om er därute så länge!

Kram

Redovisning av fältdag

Nu är det många tankar som snurrar i skallen. Vi är inne på sista kursveckan och samtidigt som man ska försöka avsluta denna kurs är det dags att börja förbereda sig inför nästa.

 

I fredags hade vi hur som helst seminarium där vi redovisade vår fältdag och de undersökningar och observationer vi gjorde då. Det var toppen att få redovisa sina erfarenheter och lyfta de frågor som uppstod efter fältdagen. Jag lyfte frågan angående pojken i min undersökning, hur jag kunde hjälpa honom vidare i sin skrivutveckling. Pojken som jag observerade hade egentligen inga problem att prestera i skolan och han tycker att det är kul och skriva. Men han har svårt att koncentrera sig och det går extremt långsamt för honom. Han verkar ha ett bristande ordförråd och vet inte riktigt hur han ska uttrycka sig. Han har blivit erbjuden att skriva på datorn men vill hellre skriva för hand.

 

Vi diskuterade att pojken kanske var i behov av en assistent som kan se till att han koncentrerar sig på sina uppgifter. Fast jag vet inte hur vanligt det är nuförtiden, att man har en assistent till en enda elev. Känns inte som att det existerar längre, jag har bara sett det ett fåtal gånger bland unga barn med diabetes. Jag märkte hur som helst att han jobbade bättre när jag satt bredvid. Men då handlar det återigen om resurser och pengar, vilket många kommuner inte har råd med. Vi diskuterade också att pojken ordförråd skulle behövs stimuleras, Karolina förslog bland annat att han skulle behöva spela spel som till exempel Med andra ord (ett spel där man ska beskriva ett ord för sin medspelare). Det lät som en jättebra idé tycker jag.

 

 

 

Nu håller vi alltså på att avsluta denna kurs. Idag hade vi kursens sista föreläsning som handlade om läs- och skrivsvårigheter. På onsdag har vi vårt sista seminarium kopplat till föreläsningen och denna vecka ska alla inlämningsuppgifter skickas in. Förhoppningsvis har jag orken att skriva ett sista inlägg här också, dagens föreläsning var ju superintressant men innehållet måste smältas innan det kan behandlas.

 

Idag har vi peppat varandra på Facebook för att orka kämpa sista veckan i denna kurs. Trots att en kurs är jätteintressant blir det alltid väldigt intensivt när den bara sträcker sig över fem veckor. I slutet av kursen är man nästintill ett vrak. Tanken slog mig idag att om man till exempel jobbar i butik och blir sjuk ringer man in en vikarie som gör ens jobb tills att man blir frisk. Blir man sjuk som student, less på livet, får motgångar, tvingas bearbeta sorg eller något annat som gör att skolan blir en kamp är det ingen annan som gör jobbet åt en. Jobbet kvarstår, byggs på och måste göras ändå för en student. Därför kan skolan kännas lite extra kämpig så här i vabruari månad.  

 

 

 

Tur att sista minuten finns!

Formell skrivning är betydelsefullt!

I tisdags hade vi föreläsning med Catharina varför det är ett viktigt krav att elever ska kunna skriva när de lämnar grundskolan. Catharina var jätteduktig på att föreläsa och hon pratade bland annat om hur viktigt det är att vi som lärare kan uttrycka oss rätt och riktigt. Hon gav oss ett exempel ur en förälders synvinkel, hur tveksam man skulle bli till lärarens kompetens om ett veckobrev är felstavat överallt. Även om det egentligen inte är något större fel på lärarens kompetens väcks en misstanke hos föräldern, och det har nog Catharina rätt i!

 

Vi diskuterade användningen av de/dem, mig/mej, dig/dej och hon/han/hen, när det är lämpligt att använda och när det är mindre lämpligt. Catharina återkom hela tiden till en fråga som alla vi lärarstudenter funderat väldigt mycket över; hur mycket ska man egentligen in och peta i elevtexter? Catharina var jättebra på att besvara den frågan. Hon gav ett exempel, att om en elev har 18 fel i sin text gäller det som lärare att uppmärksamma de tre viktigaste. Vilka regler bör eleven kunna vid det här laget? Vilka har vi jobbat mycket med? Man fokuserar på de tre viktigaste och släpper resten, det kändes skönt att hon sa så. Hon nämnde också hur viktigt det är att uppmärksamma det eleven gjort rätt och inte bara det eleven gjort fel.

 

 

 

 

Efter föreläsningen fick vi som uppdrag att kommentera det Catharina pratade om i vårt forum. Det drog igång en lång diskussion och det är så intressant att få ta del av alla andras tankar. Bland annat halkade vi in på att lärarprogrammet borde ha en antagningsintervju för att kunna mäta den pedagogiska och sociala kompetens de ansökande har. För mig är det mycket märkligt att egentligen VEM SOM HELST med tillräckligt höga (eller låga) antagningspoäng kan bli lärare, ett jobb som inte bara kräver allmän kunskap utan också en enorm pedagogisk kompetens. Jag valde att kommentera föreläsningen så här:

 

Jag fastnade för det Catharina inledde och avslutade sin föreläsning med, det vill säga samhällets krav och attityd till skrivförmåga. Jag tycker att kraven har blivit lägre på eleverna, något som även Tarja talade om i sin föreläsning. Tarja nämnde att lärarna inte alls ställer lika stora skriftliga krav på sina elever idag som för 15 år sedan. Samtidigt motsvarar attityden till skrivförmågan inte de låga krav vi ställer. Catharina nämnde att vårt samhälle har en ”inte så förlåtande attityd” och att vi människor drar slutsatser om personer beroende på hur de skriver. Hur vi skriver ger en bild av oss som personer.

Därför är det viktigt, precis som Catharina nämnde, att vi inte bara hjälper våra elever med deras språkliga normer utan att vi också gör dem medvetna om den attityd som samhället har till skrivförmåga. Det är inte schysst mot våra elever att låtsas som att formell skrivning inte är betydelsefullt att lära sig, när det faktiskt är tvärtom, det är extremt betydelsefullt att lära sig formell skrivning just på grund av samhällets attityd till skrivförmåga och att samhället kommer att bedöma oss utifrån våra skriftliga formuleringar. VI lärare behöver alltså vara medvetna om att det är vi som kommer att påverka elevers språkbruk och språkliga normer.

Diskussionen kring ”de”, ”dem”, ”dom”, ”mej”, ”mig”, ”dej” och ”dig” blir därför väldigt angelägen när man talar om samhällets attityd till skrivförmåga. Jag håller med Catharina om att det inte är lämpligt att skriva ”dom” inför små barn, eftersom de behöver förebilder i sitt skrivande. Hur kan jag som lärare förvänta mig att elever ska skriva formellt när jag själv inte gör det? Sedan håller jag helt med Catharina om att ordvalet beror lite på kontext och situation.  Att skriva ”dom” eller ”mej” i ett mail eller på en blogg är accepterat medan det inte är lika accepterat att använda orden i en mer formell situation, t.ex. i jobbansökan, just för att läsaren får en speciell uppfattning om skrivaren som person. Detta måste vi göra eleverna medvetna om. 

Ingvar Lundberg var en gammal man

Under fredagens seminarium pratade min kurskamrat Jennifer om att hon tyckte att Ingvar Lundberg, som skrivit en av böckerna i vår kurslitteratur, verkade väldigt gammeldags. Särskilt när han talade om sin inställning till det jag skrev om i föregående inlägg, att skriva sig till läsning.

 

Jag förstod inte riktigt vad hon menade, antagligen på grund av att jag inte hunnit mer än halvvägs i Lundbergs bok just då. I helgen tog jag tag i den litteratur jag hade släpandes och läste bland annat klart God skrivutveckling som Lundberg skrivit.

 

Efter att ha läst klart boken kan jag inte annat än att hålla med Jennifer. I bokens avslutande kapitel som handlar om skrivpedagogik diskuterar Lundberg idén angående att lära sig skriva på datorns tangentbord. Jag får känslan av att Lundberg försöker att vara objektiv och måla upp bilden för oss läsare att det är en framgångsrik metod men att den hittills inte är så beprövad som andra metoder, och det har han ju rätt i. Men hans riktiga åsikter osar ändå fram mellan raderna när han vill "varna för att övertro metoden" och när han skriver att "lärare som håller sig till den beprövade handskrivningen gör förmodligen i alla fall inte fel". 

 

När Jennifer tog upp detta på fredagens seminarium fick hon som svar från vår semiledare att "Lundberg var en mycket gammal man när han gick bort för några år sedan.." Jag tror att Jennifer, och även jag själv, tolkar det som att han trots allt var lite gammeldags av sig. Att datorn kommer att ta större plats i skolan än pennan har nog många svårt att acceptera, även jag som bara är i 20-års åldern. Det känns overkligt på något vis, men om det kan hjälpa fler elever att utveckla sitt skrivande av texter så är jag helt med på noterna.

 

 

 

Nu håller jag på och förbereder mig inför vår föreläsning som börjar kl. 10.00. Inför föreläsningen ska vi läsa en artikel på engelska. Jag har redan läst den en gång men jag har jättesvårt att sätta mig in i den, mest för att den är på engelska och inte helt vanlig engelska, vetenskaplig engelska! Förhoppningsvis kan vår föreläsare Catharina hjälpa mig att få bukt på innehållet. Ibland hjälper det faktiskt att lyssna på föreläsningen först för att sedan kunna ta till sig litteraturen. Det heter ju trots allt FÖRE-läsning..

 

 

Att skriva sig till läsning

Den här veckan har vi fått lyssna på en föreläsning av Eva Hultin som handlar om att skriva sig till läsning, dvs att använda sig av datorn som verktyg, istället för pennan, när eleverna startar sin läs- och skrivinlärning i skolan. Föreläsningen och artikeln som Eva Hultin skrivit tillsammans med Maria Westman var jätteintressant. Jag vill jättegärna pröva att arbeta på det här viset, mycket eftersom deras undersökning visat så framgångsrika resultat. Istället för att traggla med bokstäver och dess form fick barnen skriva på datorn vilket resulterade i att fokus gick från bokstav till text. Texterna blev helt enkelt längre. När eleverna trycker på en bokstav på tangentbordet hör de bokstavens ljud i sina hörlurar, vilket gör att de inte går miste om ljudningen eller på något vis ljudar fel i ett ord.

 

 

Eva Hultin under föreläsningen

 

Något som ändå fick mig att fundera, något som Hultin varken nämnde under sin föreläsning eller i sin artikel var i hur hög grad man ska slopa pennan. Helt och hållet? Jag fick inte riktigt ihop det eftersom vi förra veckan hade föreläsning med Tarja Alatalo om att det INTE är fel och gammaldags att lära barn skriva läsligt och automatisera bokstavsformen, men hur skulle man kunna gör det med denna metod? Jag tog med mig denna frågeställning till dagens seminarium:

 

Hultin och Westman pratar om att "byta ut penna mot dator" men något som inte riktigt framgår är i hur hög grad. Ska man slopa pennan helt och hållet? Om inte, hur mycket ska man använda pennan och till vad? Tarja Alatalo pratar om hur viktigt det är att lära barnen att automatisera bokstavsformen och att skriva läsligt, hur ska man åstadkomma det med denna metod? Ska man använda sig av datorn tills de kan läsa och sen ta in pennan i bilden? Tänk om eleverna VILL uttrycka sig för hand men inte kan?

 

Det här drog igång en livlig diskussion som vi pratade länge om. Lyckligtvis bor min kurskamrat Erika i Sandviken kommun, samma kommun där detta projekt genomfördes, så hon var mycket väl bekant med det eftersom hon har barn i skolan. Hon berättade att vissa lärare är jättestränga med att inte blanda in penna alls de första skolåren medan andra inte var lika strikta. Vanligast var tydligen att låta pennan bli en del av undervisning i årskurs två och då går automatiserandet väldigt fort. De vet då hur bokstäverna ser ut och låter och finmotoriken har de fått träna ändå genom andra aktiviteter än handstil.

 

Det känns så skrämmande att lägga pennan åt sidan men samtidigt så intressant att pröva på när man får se vilka resultat de uppnått. Jag vill verkligen gräva vidare i det här och jag önskar innerligt att detta blivit mer aktuellt i min kommun när jag är färdig lärare. Tänk att få vara en del av detta. Dagens seminarium kändes verkligen givande och nu efteråt känns det som att jag blivit "vattnad" med massa ny kunskap.  

 

Här är några av de förändringar som sker i undervisningen när man använder sig av datorn som verktyg istället för pennan:

 



Att få rätsida på saker och ting

Igår hade vi kursens hittills mest intressanta seminarium. Alla var engagerade och deltog i diskussionen. Bland annat så pratade vi om frågor som uppstått i våra gruppanalyser av elevtexter och sedan hjälpte vår seminarieledare, Anja, oss att förstå Yassins text ur Funktionell textanalys bättre.

Det visade sig att jag lagt alldeles för stort fokus på själva metoden och allt snack om en väldigt djupgående grammatik som jag inte förstod något av. Anja förklarade i varje fall att det som författaren huvudsakligen ville uttrycka är hur olika elevers textproducerande kan se ut beroende på mottagaren. Är det endast läraren som ska läsa insändaren som eleverna jobbat med eller ska insändaren även skickas in till tidningen och på så sätt få en större "publik" och bedömas av fler än bara läraren? Beroende på situation kan resultatet se väldigt olika ut.

Lustigt att jag inte lyckades förstå det egentligen, med tanke på att det var exakt det vi pratade om i vår studiegrupp. Vi valde att analysera och jämföra två texter istället för en, just för att texterna var skrivna av elever i samma årskurs men mottagarna och uppgifterna var olika. Den ena texten var "sämre" än den andra men vi diskuterade att den sämre uppgiften inte var frivillig, den skulle bedömas och uppgiften var säkerligen tidsbegränsad. Den något bättre skrivna uppgiften var ett brev som inte skulle bedömas, som flickan skrev frivilligt och som hon dessutom säkert haft obegränsat med tid att formulera eftersom hon skrev under sitt sommarlov.

Hur som helst var det skönt att få rätsida på Yassins kapitel. Vi diskuterade också hur nyttigt det är för oss att uppmärksamma, studera och pröva olika typer av analysmodeller. Egentligen kan väl ingen säga vad som är rätt eller fel metod att använda utan vi måste se vår nyfunna kunskap kring metoderna som ett verktyg som vi kan använda oss av som färdiga lärare. Varje lärare använder det verktyg som passar klassen, eleverna och individen bäst.

Fältdag och undersökning av elevers skrivande

Igår var jag i min tredjeklass på min VFU-skola. Som alltid var jag nervös innan, varför vet jag faktiskt inte, för jag blir alltid så varmt välkomnad och det är som om jag aldrig lämnat klassen. Jag har varit med dem sen de gick vårterminen i ettan vilket känns underligt men häftigt. Efter att ha varit hos min klass en hel skoldag förvandlades jag till en zombie. Blir ALLTID så trött av att vara i skolan, måste vara för att jag inte är van vid tempot. Plötsligt är klockan tjugo i tre, eleverna är på väg hem och man upptäcker att man inte hunnit med att varken äta, kissa eller pausa eftersom dagen går i ett hela tiden. Jag kraschlandade i soffan när jag kom hem.

 

 

Fröken tröttmössa

 

Igår hade jag som uppdrag att observera två elever, samtala med dem om deras skrivande samt utföra två skriftliga uppgifter i klassen och analysera de texter som mina utvalda elever producerade. Min handledare tilldelade mig en pojke och en flicka. Båda skriver och formar sina bokstäver väldigt bra. Pojken skriver otroligt snyggt men också väldigt långsamt. Han har svårt att koncentrera sig och störs lätt av både sig själv och andra.

 

Den första uppgiften valde jag att kalla Min morgon (till höger på bilden) och den andra 10-minuters skrivande (till vänster på bilden). I den första uppgiften skulle eleverna alltså skriva om sin morgon, gärna så detaljerat som möjligt. I den andra uppgiften skulle eleverna skriva så många ord de kunde på 10 minuter.   

 

Denna bild är kanske lite ljus och otydlig, men det går ändå att se den enorma skillnaden på 10-minuters skrivandet som gick på tid och den andra som inte gick på tid. De här uppgifterna är skrivna av flickan. Hon var faktiskt den enda i hela klassen som under 10-minuters skrivandet började skriva jättestort. Det ska bli så kul att analysera deras texter lite djupare!

Det här är också en ganska otydlig bild, men det går ändå att urskilja att skillnaden på bokstäverna inte alls är lika stor hos pojken som hos flickan. Jag observerade att han var otroligt noga i båda uppgifterna och formar sina bokstäver väl. Han tappar lätt koncentrationen och lägger ifrån sig pennan ofta. Han verkar också greppa pennan fel eller för hårt, för efter endast en mening behöver han skaka på handen på grund av kramp. Pojken har alltså inga större problem att prestera i skolan men det han är presterar går långsamt vilket resulterar i att han inte hinner prestera särskilt mycket.

 

På 10 minuter skrev flickan 67 ord medan pojken skrev 30, mycket på grund av pojkens problematik att koncentrera sig. När jag samtalade med barnen blev jag förvånad över att höra att båda barnen tyckte det var mycket roligare att skriva för hand. Jag trodde pojken skulle tycka det var roligare att skriva på dator, eftersom det går så långsamt för honom för hand. Men min handledare berättade att han till och med blivit erbjuden en dator att skriva på, men att han inte gör det trots att den finns till hands. Han verkar alltså inte alls störas av att han skrivande går långsamt utan han gläds över att skriva och forma bokstäver så snyggt han kan.

Jag tog väldigt lättvindigt på den så kallade "intervju" vi skulle ha med barnen. När de höll på med andra uppgifter frågade jag bara om först flickan ville följa med och svara på några frågor. Jag ville inte att de skulle känna sig utvalda av mig och handledaren utan låtsades som att de var slumpvis utvalda. De visste inte heller att jag observerade just dem två lite extra under dagen. Jag är nöjd med mitt val för under samtalet pratade eleverna som aldrig förr. Istället för att känna känslan av en intervju och att de står i centrum tror jag att de fick känslan av att det var ett vanligt samtal där jag stod i centrum och var den som behövde hjälp, vilket de gärna gav mig. Man ska alltid lite på magkänslan och om det någon gång visar sig vara fel får man lära sig av sitt misstag och gå vidare!