Formell skrivning är betydelsefullt!

I tisdags hade vi föreläsning med Catharina varför det är ett viktigt krav att elever ska kunna skriva när de lämnar grundskolan. Catharina var jätteduktig på att föreläsa och hon pratade bland annat om hur viktigt det är att vi som lärare kan uttrycka oss rätt och riktigt. Hon gav oss ett exempel ur en förälders synvinkel, hur tveksam man skulle bli till lärarens kompetens om ett veckobrev är felstavat överallt. Även om det egentligen inte är något större fel på lärarens kompetens väcks en misstanke hos föräldern, och det har nog Catharina rätt i!

 

Vi diskuterade användningen av de/dem, mig/mej, dig/dej och hon/han/hen, när det är lämpligt att använda och när det är mindre lämpligt. Catharina återkom hela tiden till en fråga som alla vi lärarstudenter funderat väldigt mycket över; hur mycket ska man egentligen in och peta i elevtexter? Catharina var jättebra på att besvara den frågan. Hon gav ett exempel, att om en elev har 18 fel i sin text gäller det som lärare att uppmärksamma de tre viktigaste. Vilka regler bör eleven kunna vid det här laget? Vilka har vi jobbat mycket med? Man fokuserar på de tre viktigaste och släpper resten, det kändes skönt att hon sa så. Hon nämnde också hur viktigt det är att uppmärksamma det eleven gjort rätt och inte bara det eleven gjort fel.

 

 

 

 

Efter föreläsningen fick vi som uppdrag att kommentera det Catharina pratade om i vårt forum. Det drog igång en lång diskussion och det är så intressant att få ta del av alla andras tankar. Bland annat halkade vi in på att lärarprogrammet borde ha en antagningsintervju för att kunna mäta den pedagogiska och sociala kompetens de ansökande har. För mig är det mycket märkligt att egentligen VEM SOM HELST med tillräckligt höga (eller låga) antagningspoäng kan bli lärare, ett jobb som inte bara kräver allmän kunskap utan också en enorm pedagogisk kompetens. Jag valde att kommentera föreläsningen så här:

 

Jag fastnade för det Catharina inledde och avslutade sin föreläsning med, det vill säga samhällets krav och attityd till skrivförmåga. Jag tycker att kraven har blivit lägre på eleverna, något som även Tarja talade om i sin föreläsning. Tarja nämnde att lärarna inte alls ställer lika stora skriftliga krav på sina elever idag som för 15 år sedan. Samtidigt motsvarar attityden till skrivförmågan inte de låga krav vi ställer. Catharina nämnde att vårt samhälle har en ”inte så förlåtande attityd” och att vi människor drar slutsatser om personer beroende på hur de skriver. Hur vi skriver ger en bild av oss som personer.

Därför är det viktigt, precis som Catharina nämnde, att vi inte bara hjälper våra elever med deras språkliga normer utan att vi också gör dem medvetna om den attityd som samhället har till skrivförmåga. Det är inte schysst mot våra elever att låtsas som att formell skrivning inte är betydelsefullt att lära sig, när det faktiskt är tvärtom, det är extremt betydelsefullt att lära sig formell skrivning just på grund av samhällets attityd till skrivförmåga och att samhället kommer att bedöma oss utifrån våra skriftliga formuleringar. VI lärare behöver alltså vara medvetna om att det är vi som kommer att påverka elevers språkbruk och språkliga normer.

Diskussionen kring ”de”, ”dem”, ”dom”, ”mej”, ”mig”, ”dej” och ”dig” blir därför väldigt angelägen när man talar om samhällets attityd till skrivförmåga. Jag håller med Catharina om att det inte är lämpligt att skriva ”dom” inför små barn, eftersom de behöver förebilder i sitt skrivande. Hur kan jag som lärare förvänta mig att elever ska skriva formellt när jag själv inte gör det? Sedan håller jag helt med Catharina om att ordvalet beror lite på kontext och situation.  Att skriva ”dom” eller ”mej” i ett mail eller på en blogg är accepterat medan det inte är lika accepterat att använda orden i en mer formell situation, t.ex. i jobbansökan, just för att läsaren får en speciell uppfattning om skrivaren som person. Detta måste vi göra eleverna medvetna om.