Dags att knyta ihop säcken

Nu är alla seminarium och föreläsningar avklarade och alla uppgifter är inlämnade. Det enda som egentligen återstår är att knyta ihop säcken här på bloggen.

 

 

 

Under veckans föreläsning har Carina uppmärksammat oss om dyslexi vilket var mycket lärorikt. Hon pratade också om vad man kan förvänta sig av barnens utveckling i vissa åldrar och hur det kan se ut beroende på om man har läs- och skrivsvårigheter eller inte. Allt som allt kan jag tycka att detta varit en mycket matnyttig kurs, jag har lärt mig så otroligt mycket om barns läs- och skrivutveckling. Att läsa och skriva går hand i hand, metoder att lära sig skriva, teorier om skrivutveckling, verktyg för att analysera och mycket mer. Det har varit kort men väldigt intensivt! På ett bra sätt.

 

Under gårdagens seminarium, det sista för kursen, fick vi se tillbaka på kursens första vecka när vi utförde en textanalys av oss själva som unga skrivare. Sedan fick vi svara på hur vår analysförmåga förändrats. Många talade om den bredden man fått under denna kurs, insikten om att det finns så mycket mer att kolla på i en text än bara t.ex. hur många stavfel man hade då. Till och börja med behöver man fråga sig vad syftet med analysen är, vad är det jag vill veta när jag tittar på denna text? Är det meningsbyggnad, skapande skrivning, elevens intresse eller något annat jag vill ha reda på?  

 

Det kändes verkligen som att vi fick knyta ihop säcken när Carina band ihop vår sista kursvecka med kursvecka #1. Nu ser jag fram emot vecka 10, då ska vi upp till Falun och ha campusdagar. Dels ska vi diskutera vår fältdag men vi ska även diskutera hur vi tycker att det har varit att dokumentera sitt lärande på detta sätt. Spännande, det ser jag fram emot!

 

 

 

 

Ta hand om er därute så länge!

Kram

Redovisning av fältdag

Nu är det många tankar som snurrar i skallen. Vi är inne på sista kursveckan och samtidigt som man ska försöka avsluta denna kurs är det dags att börja förbereda sig inför nästa.

 

I fredags hade vi hur som helst seminarium där vi redovisade vår fältdag och de undersökningar och observationer vi gjorde då. Det var toppen att få redovisa sina erfarenheter och lyfta de frågor som uppstod efter fältdagen. Jag lyfte frågan angående pojken i min undersökning, hur jag kunde hjälpa honom vidare i sin skrivutveckling. Pojken som jag observerade hade egentligen inga problem att prestera i skolan och han tycker att det är kul och skriva. Men han har svårt att koncentrera sig och det går extremt långsamt för honom. Han verkar ha ett bristande ordförråd och vet inte riktigt hur han ska uttrycka sig. Han har blivit erbjuden att skriva på datorn men vill hellre skriva för hand.

 

Vi diskuterade att pojken kanske var i behov av en assistent som kan se till att han koncentrerar sig på sina uppgifter. Fast jag vet inte hur vanligt det är nuförtiden, att man har en assistent till en enda elev. Känns inte som att det existerar längre, jag har bara sett det ett fåtal gånger bland unga barn med diabetes. Jag märkte hur som helst att han jobbade bättre när jag satt bredvid. Men då handlar det återigen om resurser och pengar, vilket många kommuner inte har råd med. Vi diskuterade också att pojken ordförråd skulle behövs stimuleras, Karolina förslog bland annat att han skulle behöva spela spel som till exempel Med andra ord (ett spel där man ska beskriva ett ord för sin medspelare). Det lät som en jättebra idé tycker jag.

 

 

 

Nu håller vi alltså på att avsluta denna kurs. Idag hade vi kursens sista föreläsning som handlade om läs- och skrivsvårigheter. På onsdag har vi vårt sista seminarium kopplat till föreläsningen och denna vecka ska alla inlämningsuppgifter skickas in. Förhoppningsvis har jag orken att skriva ett sista inlägg här också, dagens föreläsning var ju superintressant men innehållet måste smältas innan det kan behandlas.

 

Idag har vi peppat varandra på Facebook för att orka kämpa sista veckan i denna kurs. Trots att en kurs är jätteintressant blir det alltid väldigt intensivt när den bara sträcker sig över fem veckor. I slutet av kursen är man nästintill ett vrak. Tanken slog mig idag att om man till exempel jobbar i butik och blir sjuk ringer man in en vikarie som gör ens jobb tills att man blir frisk. Blir man sjuk som student, less på livet, får motgångar, tvingas bearbeta sorg eller något annat som gör att skolan blir en kamp är det ingen annan som gör jobbet åt en. Jobbet kvarstår, byggs på och måste göras ändå för en student. Därför kan skolan kännas lite extra kämpig så här i vabruari månad.  

 

 

 

Tur att sista minuten finns!

Formell skrivning är betydelsefullt!

I tisdags hade vi föreläsning med Catharina varför det är ett viktigt krav att elever ska kunna skriva när de lämnar grundskolan. Catharina var jätteduktig på att föreläsa och hon pratade bland annat om hur viktigt det är att vi som lärare kan uttrycka oss rätt och riktigt. Hon gav oss ett exempel ur en förälders synvinkel, hur tveksam man skulle bli till lärarens kompetens om ett veckobrev är felstavat överallt. Även om det egentligen inte är något större fel på lärarens kompetens väcks en misstanke hos föräldern, och det har nog Catharina rätt i!

 

Vi diskuterade användningen av de/dem, mig/mej, dig/dej och hon/han/hen, när det är lämpligt att använda och när det är mindre lämpligt. Catharina återkom hela tiden till en fråga som alla vi lärarstudenter funderat väldigt mycket över; hur mycket ska man egentligen in och peta i elevtexter? Catharina var jättebra på att besvara den frågan. Hon gav ett exempel, att om en elev har 18 fel i sin text gäller det som lärare att uppmärksamma de tre viktigaste. Vilka regler bör eleven kunna vid det här laget? Vilka har vi jobbat mycket med? Man fokuserar på de tre viktigaste och släpper resten, det kändes skönt att hon sa så. Hon nämnde också hur viktigt det är att uppmärksamma det eleven gjort rätt och inte bara det eleven gjort fel.

 

 

 

 

Efter föreläsningen fick vi som uppdrag att kommentera det Catharina pratade om i vårt forum. Det drog igång en lång diskussion och det är så intressant att få ta del av alla andras tankar. Bland annat halkade vi in på att lärarprogrammet borde ha en antagningsintervju för att kunna mäta den pedagogiska och sociala kompetens de ansökande har. För mig är det mycket märkligt att egentligen VEM SOM HELST med tillräckligt höga (eller låga) antagningspoäng kan bli lärare, ett jobb som inte bara kräver allmän kunskap utan också en enorm pedagogisk kompetens. Jag valde att kommentera föreläsningen så här:

 

Jag fastnade för det Catharina inledde och avslutade sin föreläsning med, det vill säga samhällets krav och attityd till skrivförmåga. Jag tycker att kraven har blivit lägre på eleverna, något som även Tarja talade om i sin föreläsning. Tarja nämnde att lärarna inte alls ställer lika stora skriftliga krav på sina elever idag som för 15 år sedan. Samtidigt motsvarar attityden till skrivförmågan inte de låga krav vi ställer. Catharina nämnde att vårt samhälle har en ”inte så förlåtande attityd” och att vi människor drar slutsatser om personer beroende på hur de skriver. Hur vi skriver ger en bild av oss som personer.

Därför är det viktigt, precis som Catharina nämnde, att vi inte bara hjälper våra elever med deras språkliga normer utan att vi också gör dem medvetna om den attityd som samhället har till skrivförmåga. Det är inte schysst mot våra elever att låtsas som att formell skrivning inte är betydelsefullt att lära sig, när det faktiskt är tvärtom, det är extremt betydelsefullt att lära sig formell skrivning just på grund av samhällets attityd till skrivförmåga och att samhället kommer att bedöma oss utifrån våra skriftliga formuleringar. VI lärare behöver alltså vara medvetna om att det är vi som kommer att påverka elevers språkbruk och språkliga normer.

Diskussionen kring ”de”, ”dem”, ”dom”, ”mej”, ”mig”, ”dej” och ”dig” blir därför väldigt angelägen när man talar om samhällets attityd till skrivförmåga. Jag håller med Catharina om att det inte är lämpligt att skriva ”dom” inför små barn, eftersom de behöver förebilder i sitt skrivande. Hur kan jag som lärare förvänta mig att elever ska skriva formellt när jag själv inte gör det? Sedan håller jag helt med Catharina om att ordvalet beror lite på kontext och situation.  Att skriva ”dom” eller ”mej” i ett mail eller på en blogg är accepterat medan det inte är lika accepterat att använda orden i en mer formell situation, t.ex. i jobbansökan, just för att läsaren får en speciell uppfattning om skrivaren som person. Detta måste vi göra eleverna medvetna om. 

Ingvar Lundberg var en gammal man

Under fredagens seminarium pratade min kurskamrat Jennifer om att hon tyckte att Ingvar Lundberg, som skrivit en av böckerna i vår kurslitteratur, verkade väldigt gammeldags. Särskilt när han talade om sin inställning till det jag skrev om i föregående inlägg, att skriva sig till läsning.

 

Jag förstod inte riktigt vad hon menade, antagligen på grund av att jag inte hunnit mer än halvvägs i Lundbergs bok just då. I helgen tog jag tag i den litteratur jag hade släpandes och läste bland annat klart God skrivutveckling som Lundberg skrivit.

 

Efter att ha läst klart boken kan jag inte annat än att hålla med Jennifer. I bokens avslutande kapitel som handlar om skrivpedagogik diskuterar Lundberg idén angående att lära sig skriva på datorns tangentbord. Jag får känslan av att Lundberg försöker att vara objektiv och måla upp bilden för oss läsare att det är en framgångsrik metod men att den hittills inte är så beprövad som andra metoder, och det har han ju rätt i. Men hans riktiga åsikter osar ändå fram mellan raderna när han vill "varna för att övertro metoden" och när han skriver att "lärare som håller sig till den beprövade handskrivningen gör förmodligen i alla fall inte fel". 

 

När Jennifer tog upp detta på fredagens seminarium fick hon som svar från vår semiledare att "Lundberg var en mycket gammal man när han gick bort för några år sedan.." Jag tror att Jennifer, och även jag själv, tolkar det som att han trots allt var lite gammeldags av sig. Att datorn kommer att ta större plats i skolan än pennan har nog många svårt att acceptera, även jag som bara är i 20-års åldern. Det känns overkligt på något vis, men om det kan hjälpa fler elever att utveckla sitt skrivande av texter så är jag helt med på noterna.

 

 

 

Nu håller jag på och förbereder mig inför vår föreläsning som börjar kl. 10.00. Inför föreläsningen ska vi läsa en artikel på engelska. Jag har redan läst den en gång men jag har jättesvårt att sätta mig in i den, mest för att den är på engelska och inte helt vanlig engelska, vetenskaplig engelska! Förhoppningsvis kan vår föreläsare Catharina hjälpa mig att få bukt på innehållet. Ibland hjälper det faktiskt att lyssna på föreläsningen först för att sedan kunna ta till sig litteraturen. Det heter ju trots allt FÖRE-läsning..

 

 

Att skriva sig till läsning

Den här veckan har vi fått lyssna på en föreläsning av Eva Hultin som handlar om att skriva sig till läsning, dvs att använda sig av datorn som verktyg, istället för pennan, när eleverna startar sin läs- och skrivinlärning i skolan. Föreläsningen och artikeln som Eva Hultin skrivit tillsammans med Maria Westman var jätteintressant. Jag vill jättegärna pröva att arbeta på det här viset, mycket eftersom deras undersökning visat så framgångsrika resultat. Istället för att traggla med bokstäver och dess form fick barnen skriva på datorn vilket resulterade i att fokus gick från bokstav till text. Texterna blev helt enkelt längre. När eleverna trycker på en bokstav på tangentbordet hör de bokstavens ljud i sina hörlurar, vilket gör att de inte går miste om ljudningen eller på något vis ljudar fel i ett ord.

 

 

Eva Hultin under föreläsningen

 

Något som ändå fick mig att fundera, något som Hultin varken nämnde under sin föreläsning eller i sin artikel var i hur hög grad man ska slopa pennan. Helt och hållet? Jag fick inte riktigt ihop det eftersom vi förra veckan hade föreläsning med Tarja Alatalo om att det INTE är fel och gammaldags att lära barn skriva läsligt och automatisera bokstavsformen, men hur skulle man kunna gör det med denna metod? Jag tog med mig denna frågeställning till dagens seminarium:

 

Hultin och Westman pratar om att "byta ut penna mot dator" men något som inte riktigt framgår är i hur hög grad. Ska man slopa pennan helt och hållet? Om inte, hur mycket ska man använda pennan och till vad? Tarja Alatalo pratar om hur viktigt det är att lära barnen att automatisera bokstavsformen och att skriva läsligt, hur ska man åstadkomma det med denna metod? Ska man använda sig av datorn tills de kan läsa och sen ta in pennan i bilden? Tänk om eleverna VILL uttrycka sig för hand men inte kan?

 

Det här drog igång en livlig diskussion som vi pratade länge om. Lyckligtvis bor min kurskamrat Erika i Sandviken kommun, samma kommun där detta projekt genomfördes, så hon var mycket väl bekant med det eftersom hon har barn i skolan. Hon berättade att vissa lärare är jättestränga med att inte blanda in penna alls de första skolåren medan andra inte var lika strikta. Vanligast var tydligen att låta pennan bli en del av undervisning i årskurs två och då går automatiserandet väldigt fort. De vet då hur bokstäverna ser ut och låter och finmotoriken har de fått träna ändå genom andra aktiviteter än handstil.

 

Det känns så skrämmande att lägga pennan åt sidan men samtidigt så intressant att pröva på när man får se vilka resultat de uppnått. Jag vill verkligen gräva vidare i det här och jag önskar innerligt att detta blivit mer aktuellt i min kommun när jag är färdig lärare. Tänk att få vara en del av detta. Dagens seminarium kändes verkligen givande och nu efteråt känns det som att jag blivit "vattnad" med massa ny kunskap.  

 

Här är några av de förändringar som sker i undervisningen när man använder sig av datorn som verktyg istället för pennan:

 



Att få rätsida på saker och ting

Igår hade vi kursens hittills mest intressanta seminarium. Alla var engagerade och deltog i diskussionen. Bland annat så pratade vi om frågor som uppstått i våra gruppanalyser av elevtexter och sedan hjälpte vår seminarieledare, Anja, oss att förstå Yassins text ur Funktionell textanalys bättre.

Det visade sig att jag lagt alldeles för stort fokus på själva metoden och allt snack om en väldigt djupgående grammatik som jag inte förstod något av. Anja förklarade i varje fall att det som författaren huvudsakligen ville uttrycka är hur olika elevers textproducerande kan se ut beroende på mottagaren. Är det endast läraren som ska läsa insändaren som eleverna jobbat med eller ska insändaren även skickas in till tidningen och på så sätt få en större "publik" och bedömas av fler än bara läraren? Beroende på situation kan resultatet se väldigt olika ut.

Lustigt att jag inte lyckades förstå det egentligen, med tanke på att det var exakt det vi pratade om i vår studiegrupp. Vi valde att analysera och jämföra två texter istället för en, just för att texterna var skrivna av elever i samma årskurs men mottagarna och uppgifterna var olika. Den ena texten var "sämre" än den andra men vi diskuterade att den sämre uppgiften inte var frivillig, den skulle bedömas och uppgiften var säkerligen tidsbegränsad. Den något bättre skrivna uppgiften var ett brev som inte skulle bedömas, som flickan skrev frivilligt och som hon dessutom säkert haft obegränsat med tid att formulera eftersom hon skrev under sitt sommarlov.

Hur som helst var det skönt att få rätsida på Yassins kapitel. Vi diskuterade också hur nyttigt det är för oss att uppmärksamma, studera och pröva olika typer av analysmodeller. Egentligen kan väl ingen säga vad som är rätt eller fel metod att använda utan vi måste se vår nyfunna kunskap kring metoderna som ett verktyg som vi kan använda oss av som färdiga lärare. Varje lärare använder det verktyg som passar klassen, eleverna och individen bäst.

Fältdag och undersökning av elevers skrivande

Igår var jag i min tredjeklass på min VFU-skola. Som alltid var jag nervös innan, varför vet jag faktiskt inte, för jag blir alltid så varmt välkomnad och det är som om jag aldrig lämnat klassen. Jag har varit med dem sen de gick vårterminen i ettan vilket känns underligt men häftigt. Efter att ha varit hos min klass en hel skoldag förvandlades jag till en zombie. Blir ALLTID så trött av att vara i skolan, måste vara för att jag inte är van vid tempot. Plötsligt är klockan tjugo i tre, eleverna är på väg hem och man upptäcker att man inte hunnit med att varken äta, kissa eller pausa eftersom dagen går i ett hela tiden. Jag kraschlandade i soffan när jag kom hem.

 

 

Fröken tröttmössa

 

Igår hade jag som uppdrag att observera två elever, samtala med dem om deras skrivande samt utföra två skriftliga uppgifter i klassen och analysera de texter som mina utvalda elever producerade. Min handledare tilldelade mig en pojke och en flicka. Båda skriver och formar sina bokstäver väldigt bra. Pojken skriver otroligt snyggt men också väldigt långsamt. Han har svårt att koncentrera sig och störs lätt av både sig själv och andra.

 

Den första uppgiften valde jag att kalla Min morgon (till höger på bilden) och den andra 10-minuters skrivande (till vänster på bilden). I den första uppgiften skulle eleverna alltså skriva om sin morgon, gärna så detaljerat som möjligt. I den andra uppgiften skulle eleverna skriva så många ord de kunde på 10 minuter.   

 

Denna bild är kanske lite ljus och otydlig, men det går ändå att se den enorma skillnaden på 10-minuters skrivandet som gick på tid och den andra som inte gick på tid. De här uppgifterna är skrivna av flickan. Hon var faktiskt den enda i hela klassen som under 10-minuters skrivandet började skriva jättestort. Det ska bli så kul att analysera deras texter lite djupare!

Det här är också en ganska otydlig bild, men det går ändå att urskilja att skillnaden på bokstäverna inte alls är lika stor hos pojken som hos flickan. Jag observerade att han var otroligt noga i båda uppgifterna och formar sina bokstäver väl. Han tappar lätt koncentrationen och lägger ifrån sig pennan ofta. Han verkar också greppa pennan fel eller för hårt, för efter endast en mening behöver han skaka på handen på grund av kramp. Pojken har alltså inga större problem att prestera i skolan men det han är presterar går långsamt vilket resulterar i att han inte hinner prestera särskilt mycket.

 

På 10 minuter skrev flickan 67 ord medan pojken skrev 30, mycket på grund av pojkens problematik att koncentrera sig. När jag samtalade med barnen blev jag förvånad över att höra att båda barnen tyckte det var mycket roligare att skriva för hand. Jag trodde pojken skulle tycka det var roligare att skriva på dator, eftersom det går så långsamt för honom för hand. Men min handledare berättade att han till och med blivit erbjuden en dator att skriva på, men att han inte gör det trots att den finns till hands. Han verkar alltså inte alls störas av att han skrivande går långsamt utan han gläds över att skriva och forma bokstäver så snyggt han kan.

Jag tog väldigt lättvindigt på den så kallade "intervju" vi skulle ha med barnen. När de höll på med andra uppgifter frågade jag bara om först flickan ville följa med och svara på några frågor. Jag ville inte att de skulle känna sig utvalda av mig och handledaren utan låtsades som att de var slumpvis utvalda. De visste inte heller att jag observerade just dem två lite extra under dagen. Jag är nöjd med mitt val för under samtalet pratade eleverna som aldrig förr. Istället för att känna känslan av en intervju och att de står i centrum tror jag att de fick känslan av att det var ett vanligt samtal där jag stod i centrum och var den som behövde hjälp, vilket de gärna gav mig. Man ska alltid lite på magkänslan och om det någon gång visar sig vara fel får man lära sig av sitt misstag och gå vidare!

Analys av elevtexter

Inför nästa veckas seminarium har vi som uppgift att undersöka olika metoder och modeller för analys av elevtexter. Den första boken vi blivit tilldelade att jobba med är denna:

 

 

 

 

Totalt är det fyra elevtexter som ska analyseras med hjälp av författarnas kommentarer. Uppgiften är en gruppuppgift och eftersom vi är fyra studenter i vår grupp har vi fått en text var att analysera. Jag har blivit tilldelad att analysera texten Hej Olle som är skriven av en flicka i årskurs 1. 

 

Jag gillade verkligen den här uppgiften. För att kunna presentera analysen för mina studiekamrater punktade jag upp nyckelord som jag tyckte var mest väsentliga i författarnas analys. Sedan kommenterade jag med egna frågor och strök under det som fick mig att fundera. Exempelvis pratar författarna om att elever inte ska kunna stava ord med dubbelteckning av konsonanter förrän i årskurs 3. Det får mig att undra hur jag ska veta vad som förväntas av mina elever i vilken årskurs? Står det några regler i en bok? (I så fall, vilken?) Är det något jag kommer att lära mig av erfarenhet? Det som får mig att fundera är rädslan av att ställa för stora eller för små krav på mina framtida elever.  

 

 

 

 

Nästa uppgift vi har inför seminariet är enskild men handlar också om att analysera elevtexter. Vi ska läsa ett kapitel ur boken Funktionell analys och sedan motivera och ta ställning för hur jag ser att jag som lärare kommer att använda en speciell metod kallad SFG i analys av elevtexter. Vi ska också svara på om det är önskvärt för lärare i åk F-3 att vara bekant med teorier som SFG.      

 

 

 

Resultatet blev detta:

 

 

Från att ha förstått det mesta av analysen i första boken stod jag nu inför ett kapitel som inte alls kändes relevant för mig. Det var svårt och kändes främmande och jag var direkt tvungen att vända mig till vår facebookgrupp för att höra om det bara var jag. Väldigt få hade börjat läsa men jag fick medhåll från en annan tjej att det var svårt att förstå hur denna teori egentligen kan användas.

När jag inte förstår saker och ting blir jag omedelbart väldigt frustrerad. Jag tvivlar på mig själv och tror alltid att det bara är jag som är trög och inte fattar. Sedan blir jag fundersam och börjar tro att det kanske är någon slags kuggfråga? Eller förväntas vi verkligen förstå vad författaren menar? Känslorna blir ett virrvarr och jag växlar mellan att vara arg, ledsen, frustrerad och likgiltig om saken. Förhoppningsvis kanske vi kan hjälpa varandra att förstå bättre när alla haft tid att läsa kapitlet. Än så länge ser mitt ställningstagande ut såhär:

Jag har svår att se mig själv använda teorin om SFG eftersom jag inte förstår den. För att få ett bättre grepp om den skulle jag behöva få den förklarad på en nivå som är lite mer basic. Jag förstår syftet med teorin, att undersöka elevers språkresurser när de anpassar skrivandet efter olika mottagare, syften och mål, men själva analysen känns svår och jag hittar många ord jag inte förstår eller kan relatera till. En fråga som uppstår är: varför ska jag använda mig av denna metod och hur ofta skulle jag egentligen ha tid att göra det? Hur ofta är nödvändigt? Jag gillar Josefssons, Melins och Olivs textanalyser bättre. De är lätta att förstå och känns intressant och aktuellt för mig som lärare att veta och kunna. Det är klart att det är önskvärt att lärare i åk F-3 är bekant med teorin, jag önskar t.o.m. att jag vore lite mer bekant med den. Att känna till, kunna jämföra och ta till olika metoder är väldigt värdefullt.

To be continued helt enkelt. Jag hoppas verkligen att jag kan få rätsida på det här.

Vad krävs för en god skrivutveckling?

Den här veckan har vi som uppgift att argumentera för minst 5 ståndpunkter som krävs för att elever ska få en god skrivutveckling. Eftersom jag jobbade en del förra veckan och eftersom jag ska jobba även denna vecka så passade jag på att skriva i helgen när sambo och bonusbarn var evakuerade från huset.

 

I mitt arbete valde jag dessa ståndpunkter som underlag för min argumentation:

• Det krävs en lustfylld och uppmuntrande miljö där eleverna omgivs av text i form av tavlor, skyltar och böcker.
• Det är viktigt att stötta elevernas muntliga berättande. Ju mer de får öva på att berätta muntligt desto bättre kommer de bli på att berätta skriftligt.
• Skrivandet måste ha ett syfte och syftet bör inte bara bejakas i ämnet svenska utan i alla skolans ämnen när skrivande sker.
• Det är viktigt att eleverna får uppleva förebilder och mönster för centrala texttyper.
• Det krävs ett gott ordförråd, då får eleverna större tillgång av ord vid författande av texter. Ordförrådet frodas genom att tala, lyssna, samtala, läsa och skriva. Både individuellt och gemensamt.  
• Eleverna behöver öva och utveckla förmågor som är: morfologisk (ordens struktur och böjningsformer), syntaktisk (ordningsföljd och dess betydelse) och pragmatisk (använda språket i olika sammanhang och för olika mottagare).
  
  Idag har jag kurat ner mig i soffan med tända ljus, kurslitteratur och en filt. Snön fullständigt vräker ner utanför fönstret och det blåser nästan storm. Jag är glad att få vara inomhus. Detta blogginlägg blev en liten paus i läsandet men nu är det dags att återgå till böckerna igen.

 

Låt varje barn utgå från sin förmåga

Första kursveckan börjar gå mot sitt slut och jag trivs verkligen såå bra i den här kursen. Vi har bland annat fått undersöka texter som vi själva eller våra barn författat från 1-10 år. Jag rotade fram mina gamla dagböcker och hittade en hel hög med anteckningar från förskoleklass ända upp till högstadiet. Det blir ett helt annat perspektiv på lärandet när man läser om olika teorier i kurslitteraturen och sedan kan man jämföra dessa teorier med det man själv en gång skrev i årskurs 1. Jätteintressant att se hur mina anteckningar följer den utveckling som det står om i böckerna.

 

Jag blev dessutom väldigt nostalgisk när jag läste texterna från min högstadietid. Flera utav dem är början på något som skulle kunna bli väldigt tilltalande ungdomsböcker. Vet att jag drömde om att bli författare en gång i tiden, att jag alltid haft ett stort intresse för ungdomsböcker och att få känna igen mig i dem omtumlande känslor man går igenom i tonåren. Men den drömmen har jag inte lagt på hyllan riktigt än, inte efter att ha läst igenom mina gamla anteckningar. Tänk att både få leda, lära, skriva och författa. Ja, varför inte? Det rycker i författarnerven.
Note to self: Du vill bli lärare och författare. Do it!

 

Här kommer en hel drös med bilder från mina dagboksanteckningar:

 

6 år

7 år

 

8 år

9 år

10 år

 

Vi har även fått undersöka LGR 11 och försöka upptäcka vad likheterna och skillnaderna mellan kursplanen i svenska och kursplanen i svenska som andraspråk är. Jag vet att jag först blev väldigt förvånad över hur lika de var, men efter noga undersökande kunde jag ändå konstatera att det fanns vissa saker som gjorde att det blev en markant skillnad. Bland annat ska elever med svenska som andraspråk ha "ett grundläggande ordförråd" medan det i kursplanen i svenska redan förväntas av eleverna och inte ens nämns. Förväntas eleverna då ha mer än ett grundläggande ordförråd?  

 

Som blivande lärare blev jag även väldigt lättad av att läsa denna formulering i svenska som andraspråk: "undervisningen ska ge eleverna rika möjligheter att kommunicera på svenska utifrån sin kunskapsnivå, utan att ställa för tidiga krav på språklig korrekthet". Pjuuh! För det vore ju faktiskt himla konstigt att vi skulle förvänta oss samma sak av elever som inte har samma språkliga förutsättningar. Cred till skolverket.

 

 

Så här upptäcker man skillnader i LGR, markeringspennor!

 

 

Det blir ett långt inlägg, som vanligt! Men jag kan verkligen inte dölja min entusiasm till den här kursen och ämnet svenska överhuvudtaget. Jag tycker det är så kul. Vad som är skönt med denna kurs är att mycket av det vi läser har vi läst förut när vi jobbat med läsutveckling och läsundervisning i tidigare kurser. Läs- och skrivinlärning går liksom hand i hand.

 

Jag vill personligen påstå att jag själv utvecklade min skrivning genom att läsa mycket när jag var yngre. Jag läste, blev inspirerad och författade egna texter ända från låg- till högstadiet. Medan Casper, min bonusson, kämpade länge och väl med att tycka läsning är roligt. Men i hela förskoleklass och årskurs 1 kom han varje dag hem med serier, böcker och berättelser som han själv författat och skrivit. Han skrev sig till sin läsning och idag både skriver och läser han väldigt bra för att gå i årskurs 2. Det är så skönt att känna att inget sätt är "rätt" eller "fel" utan att rätt sätt beror på vem man är. Med de orden sagda vill jag avsluta med ett citat från boken Läs- och skrivundervisning författad av Elisabeth Berg:

 

En del barn är t.ex. betydligt duktigare på att uttrycka sig i bild eller rörelse än i ord. Låt varje barn utgå från sin förmåga. Låt dem alla känna att just deras gåvor duger och behövs i skolans värld, en värld, som annars lätt domineras av läs- och skrivundervisning.   

Det nödvändiga skrivandet

2014-01-23

Ända från födseln är vi som människor en del av sammanhang som inte bara är våra utan i hög grad också andras. Vi lyssnar och lär och tar efter andras språk och handlingar, språk och handlingar som ofta har ärvts genom hundratals år men som samtidigt alltid är i förändring. Också vi bidrar till förändringsprocessen. Också vårt språk, våra handlingar, ja själva vår existens är med om att forma och prägla den värld eller de världar vi ingår i.

Texten är tagen ut boken Det nödvändiga skrivandet och författaren till just detta stycke heter Jon Smidt. Vi läser just nu kursen Svenska 2a - skrivande, skrivundervisning och skrivutveckling för grundlärare F-3 och detta var ett stycke som jag kände direkt skulle få inleda mitt första inlägg i min blogg om mitt eget lärande. Jag fastnade för Smidts sätt att uttrycka sig om språket som något som ärvs från generation till generation men som trots det alltid är i förändring. Vi utvecklas och tar del av nya lärdomar och kunskaper. Det är en viktig egenskap för en blivande lärare, att alltid vara öppen för förändringar. Jag gillar också hur Smidt framställer skrivande som något kulturellt, att skrivande faktiskt fyller en enormt social funktion.

"Skrivhjulet" från samma kapitel

 

 

En annan sak som Smidt talar om är det faktum att lärare behöver mer kunskap om skrivande med olika syften och olika ämnen. För mig är det självklart att skrivande inte bara kan utvecklas i ämnet svenska utan även i t.ex. NO när man skriver en labbrapport. Men det verkar inte alltid ha varit så självklart. Att skrivande ska ha ett syfte har inte heller alltid varit självklart om man t.ex. ser tillbaka på den tiden när skriva fint var ett ämne i skolan, att man skrev ord och texter med det enda syftet att bokstäverna skulle ha en fin form. Själva innehållet i texten eller betydelsen på orden var inte intressant. Jag blir ledsen när jag tänker på det men samtidigt glad att vi inte längre befinner oss där.

 

Boken Det nödvändiga skrivandet står verkligen på tapeten idag. Jag har ägnat hela morgonen till att läsa den och jag skulle kunna hitta otaligt många saker att diskutera här med mig själv i bloggen. Men innan jag rundar av mitt första blogginlägg vill jag prata om ett nytt begrepp som jag stötte på i ett kapitel skrivet av Caroline Liberg, hon talade om in- och ut-texter som jag aldrig tidigare hört talats om:

 

In-texter är stöd för att pröva sig fram, jämföra och konstratera olika möjligheter. De kan också vara stöd för att skriva mer fylliga ut-texter. Ut-texterna i sin tur utgör en form av slutprodukter där man ska visa upp för en bredare publik vad man lärt sig så långt som man kommit i sin läroprocess.

 

Jag vet egentligen inte riktigt varför jag fastnade för de här begreppen, kanske beror det på att jag aldrig hört dem förut eller det faktum att jag kan se mig själv använda det här aktivt bland mina framtida elever. Tänk att kunna använda begreppen in- och ut-texter bland eleverna och de vet precis vad som förväntas av dem. Att in-texter är en möjlighet för dem att pröva och utvecklas medan ut-texterna behöver vara ett favoritplock från in-texterna. Jag gillar idén och jag vill veta mer. Själva begreppen in- och ut-texter är inte särskilt komplicerade i sig, de är inte svåra att uttala och syftet med dem är inte särskilt svårt att förstå. Det jag ser framför mig är att införa detta i en klass redan i ung ålder, då författandet av texter har börjat ta fart. Tänk vilken fördel de kan ha av det i sitt textförfattande när de blir äldre. Det tåls att tänkas på.

 

 

Nedkurad i soffan med te, filt och bok.

 



Killivippen befolkningen!
Over and out.